Pensionerad

För er som inte visste det så kan jag nu meddela att min korta men intensiva badmintonkarriär i korpen är över (för denna gång). Det har varit en ganska ojämn resa som innehållit förluster, vinster samt en rejäl urlackning på en gammal varvsarbetare. Tyvärr håller inte mitt knä för 2 seriösa sportsatsningar. Vänta lite nu, sa jag seriös. Seriös var man för ett knä och 15 kilo sedan, dvs på den tiden då Tage Elander var stadsminister och när man slapp svära varje gång man skulle ta sig ur sin bil efter ett tungt träningspass. Numera är seriös ett ord som sedan länge lämnat mitt vokabulär och ersatt det med ordet porös.

Konstigt nog har jag inga problem med knähelvetet när jag sparkar boll (än så länge). Har väl förmodligen med att göra att man spelat boll i över 20 år och vet därmed när man ska och inte ska springa. Dessutom kan man låta juniorjävulen jag spelar mittback med springa på det mesta.

Förhoppningsvis kan Nicke hitta någon annan att spela med så att Team TSAB inte går i graven. Har hört att den evigt unge P-O är lite sugen på att gå in och axla min mantel.

Grus

Igår var det åter dags att damma av de gamla grusskorna (och med damma så menar jag det bokstavligen, låg 1 års gammal grus i dom) för årets första fotbollspass på grus. Efter att ha kört ett antal pass ute på konstgräset så är det en enorm omställning att gå till detta underlag. För det första är det mycket jobbigare att springa på grus då planen snabbt blir upptrampad vilket gör det mycket tungsprunget. För det andra så studsar bollen väldigt oregelbundet. Man får nog ha nobelpriset i matematik för att kunna räkna ut hur en bollbana ter sig på en grusplan. För det tredje kan jag inte använda mitt signum inom fotbollen på en grusplan, nämligen glidtacklingen (ett signum som kostat mig ett antal gula och röda kort skall väl tilläggas så signum kanske är fel ord). Inte för att det inte går att göra en glidtackling på grus, för 15 år sedan brukade jag göra det men då bodde man hemma och inte behövde bry sig om det otaliga kilon grus man drog med sig i väskan som måste tas om hand i tvätten. Sedan skall det väl tilläggas att det är väldigt mycket jobbigare att ta sig upp från en glidtackling numera.

Hört att det är ett nytt dansband på gång att bildas (”Nicke och Gråskallen” tror jag det skall heta). Var och såg deras debutkonsert innan Jul och det var inte så illa. Musiken kanske inte var den bästa men scenuppträdandet var i första klass. Absoluta höjdpunkten på konserten var när gruppens lead guitarist Niklas moonade publiken.

Verklighet

Under det senaste fotbollspasset så fick jag mig en riktig lavett av verkligheten. Vi brukar alltid värma upp genom lite kvadrat spel (dvs man ställer upp spelare i en kvadrat som skall spela till varandra medan 2 spelare springer i mitten och försöker ta bollen). En oskriven lag är att de 2 yngst i kvadraten jämt skall börja i mitten, vilket är bra då man slipper vara med i denna diskussion. Dock så visade det sig att en av gossarna i min kvadrat var född 1990. Va F-N 1990!! Några år till så hade man kunnat vara farsa till pojkslyngeln. När jag sedan kollar mig omkring så märker jag att det bara är jag och 2 till som nått den respektabla 30 års gränsen så numera är man en sådan som drar upp åldersgränsen. Visste inte om jag skulle skratta eller gå in i närmsta cykelskjul och bryta ihop.