Saker jag inte tänker köpa

Detta är något som skulle hamna på toppen av min lista av saker jag absolut inte skulle köpa. Betala 20$ för ett litet plaströr som skall hjälpa en torka sig i mumindalen tycker jag går lite över gränsen

Duvor

Vad är det med Karlskronas alla duvor? Vet inte hur många gånger jag behövt tvärnita för att de förbannade flygkräken tokvägrar flytta på sig. Man får ju för helvete vara stuntman förare för att klara av att kryssa mellan alla dessa fjäderfä så man slipper få en duva intatuerad i kylaren.

Skiter på min bil gör dom också.

Never quit, never lie, never apologize

Efter ännu ett svettigt spinning pass (tillsammans med en tillika svettig Tobbe) så fördrevs resten av kvällen hemma i TV-soffan. Efter lite allmänt zappande hittade jag TV6 och slogs av det faktum att ännu ett hockey VM börjat. Var väl ingen match som går till världshistorien och vår målvakt lämnade ett och annat att grubbla över under straffläggningen. Ett annat slående inslag var att Håkan Södergren fortfarande hänger med som ”expert” i detta VM. Fan får man honom på köpet då man köper TV-rättigheterna till ett VM.

Efter denna trista sorti hamnade jag på en av TV4’s otaliga dotter kanaler och till min vilda förtjusning hittade jag den gamla höjdar serien familjen Macahan. Så underbart att se gamle Zeb i sin alldeles för tighta skinnjacka komma ridandes och slänga ur sig svordomar som ”Buffalo’s rump”. En man som lever efter mottot "Never quit, never lie, never apologize" kan bara inte ha fel.

Nej!!

I Måndags upplevde jag nog mitt all time low i min spinning karriär. Inte för att passet i sig var jobbigt utan mer för att passet ackompanjerades av ett 11 minuter långt medly med E-type. Om det finns ett helvete så måste detta vara hur det ser ut. Sitta i en stekhet sal på en cykel som varken går framåt eller bakåt och lyssna till tonerna från denna man. Alla låtar låter ju för tusan likadant. Först mumlar han ut några ord som är omöjliga att höra, sedan kommer det in en tjej och sjunger refrängen. Under det 11 minuter långa medlyt som innehöll ett 10 tal låtar behövde jag inte ändra takten på benen en enda gång, det var samma bpm (beats per minute) under hela resans gång. Det ända positiva med detta var att man inte tänkte på hur trött man var utan bara hur ont i öronen man hade.

Hockey

Ikväll är det dags. Då tar Frölunda sina första stapplande steg mot SM-guld 2009. Efter 20 000 omgångar av totalt meningslöst grundspel börjar nu äntligen dags för slutspel. Nu åker silkesvantarna av och grisen som legat i materialskåpet åker fram för nu är det dags för grishockey i den högre skolan. Bara att dra på sig Frölundamössan och bänka sig framför TV’n. Frölunda rules!!

Pensionerad

För er som inte visste det så kan jag nu meddela att min korta men intensiva badmintonkarriär i korpen är över (för denna gång). Det har varit en ganska ojämn resa som innehållit förluster, vinster samt en rejäl urlackning på en gammal varvsarbetare. Tyvärr håller inte mitt knä för 2 seriösa sportsatsningar. Vänta lite nu, sa jag seriös. Seriös var man för ett knä och 15 kilo sedan, dvs på den tiden då Tage Elander var stadsminister och när man slapp svära varje gång man skulle ta sig ur sin bil efter ett tungt träningspass. Numera är seriös ett ord som sedan länge lämnat mitt vokabulär och ersatt det med ordet porös.

Konstigt nog har jag inga problem med knähelvetet när jag sparkar boll (än så länge). Har väl förmodligen med att göra att man spelat boll i över 20 år och vet därmed när man ska och inte ska springa. Dessutom kan man låta juniorjävulen jag spelar mittback med springa på det mesta.

Förhoppningsvis kan Nicke hitta någon annan att spela med så att Team TSAB inte går i graven. Har hört att den evigt unge P-O är lite sugen på att gå in och axla min mantel.

Grus

Igår var det åter dags att damma av de gamla grusskorna (och med damma så menar jag det bokstavligen, låg 1 års gammal grus i dom) för årets första fotbollspass på grus. Efter att ha kört ett antal pass ute på konstgräset så är det en enorm omställning att gå till detta underlag. För det första är det mycket jobbigare att springa på grus då planen snabbt blir upptrampad vilket gör det mycket tungsprunget. För det andra så studsar bollen väldigt oregelbundet. Man får nog ha nobelpriset i matematik för att kunna räkna ut hur en bollbana ter sig på en grusplan. För det tredje kan jag inte använda mitt signum inom fotbollen på en grusplan, nämligen glidtacklingen (ett signum som kostat mig ett antal gula och röda kort skall väl tilläggas så signum kanske är fel ord). Inte för att det inte går att göra en glidtackling på grus, för 15 år sedan brukade jag göra det men då bodde man hemma och inte behövde bry sig om det otaliga kilon grus man drog med sig i väskan som måste tas om hand i tvätten. Sedan skall det väl tilläggas att det är väldigt mycket jobbigare att ta sig upp från en glidtackling numera.

Hört att det är ett nytt dansband på gång att bildas (”Nicke och Gråskallen” tror jag det skall heta). Var och såg deras debutkonsert innan Jul och det var inte så illa. Musiken kanske inte var den bästa men scenuppträdandet var i första klass. Absoluta höjdpunkten på konserten var när gruppens lead guitarist Niklas moonade publiken.

Verklighet

Under det senaste fotbollspasset så fick jag mig en riktig lavett av verkligheten. Vi brukar alltid värma upp genom lite kvadrat spel (dvs man ställer upp spelare i en kvadrat som skall spela till varandra medan 2 spelare springer i mitten och försöker ta bollen). En oskriven lag är att de 2 yngst i kvadraten jämt skall börja i mitten, vilket är bra då man slipper vara med i denna diskussion. Dock så visade det sig att en av gossarna i min kvadrat var född 1990. Va F-N 1990!! Några år till så hade man kunnat vara farsa till pojkslyngeln. När jag sedan kollar mig omkring så märker jag att det bara är jag och 2 till som nått den respektabla 30 års gränsen så numera är man en sådan som drar upp åldersgränsen. Visste inte om jag skulle skratta eller gå in i närmsta cykelskjul och bryta ihop.

Dagens varför

Varför kan folk på mitt jobb inte använda toalettborsten efter dom utfört sina behov. Det är aldrig särskilt trevligt att se bromsspår i toastolen som får en trafikolycka att blekna i jämförelse.

Varför

måste min tandläkare jämnt hålla en konversation med mig när hon krafsar för fullt i truten på mig. Jag menar hon måste väl förstå att det är få förunnat att bemästra konsten att konversera när man har en slang i ena mungipan och en borr upptryckt mellan framtänderna.

Comeback

Veckan som gick har varit en riktig tränings comeback vecka för gamle Kapten Haddock. Det började i Måndags när den gode Nifty och jag spelade årets första badmintonmatch i korpen. Resultatet blev en stabil seger och ryggsmärtor. Matchens lirare blev helt klart gamle Nifty (ja han är numera över 30 så han kan därmed officiellt bli kallad gammal) som vann sin första match. Alla vi här på KaptenHaddockrules säger stort grattis till honom och hoppas att detta inte var en engångsföreteelse.

Tisdagen blev det lite styrketräning i hemmagymmet. Resultat: veckans bäst träning, förmodligen pga att det involverade ngn större lungverksamhet.

På Onsdagen var det dags att snöra på sig spinningskorna för att försöka återskapa lite kondition och svettas bort lite av den övergödda baken som fått sitt lystmäte av julskinka och köttbullar under julveckan. Resultat: ja jag svettades i alla fall.

På Torsdagen var det dags att damma av gamle Tobbe och ta honom med till gymmet för ett box pass. Resultat: En klagande Tobbe som liksom jag själv inte riktigt tagit sig ur sitt vinter ide.

I Lördags snörade jag på mig löparskorna och gav mig ut i vintermörkret för att avverka en mil, något jag inte gjort på bra länge. Lite över 40 minuter stannade klockan på när jag frustande ramlade in i min takvåning, inte fy skam men långt från bra. Resultat: om någon sett ett par lungor liggandes så är dom mina.

Slutligen i Söndags var det dags för Comebacken med stort C nämligen den på fotbollsplanen. Pga en efterhängsam knäskada är det nu cirka ett halvår sedan jag sist sparkade på den runda kulan och därför var nog den träning den jag bävade för mest. Dock så gick det över förväntan. Knäet höll (kändes ingenting) och jag orkade faktiskt hela träningen (även fast den innehöll en hel del traditionell svensk löpning utan boll). Resultat: överlevde och kan därmed se fram emot ännu en säsong i den rödsvarta tröjan (ja den som lever får se).

Nu är det ny vecka och därmed är det bara att starta om skiten från början. Är det inte härligt att leva :-(