Igår var det Söndag vilket som vanligt innebär det gamla vanliga dilemmat, vad man skall göra efter Söndagssporten har gått av stapeln. Ska man spela, fortsätta titta på TV eller kanske sätta sig ner med gitarren eller framför pianot innan man måste gå och lägga sig för att återgå till den vardagliga jobb tristessen nästkommande dag. Denna gång blev jag sittandes framför TV’n och zappade mellan kanalerna. Av de otaliga kanaler man har skulle man ju kunna begära att det skall finnas något intressant att titta på men det bästa jag kunde hitta var att skifta mellan en långfilm med Sandra Bullock och någon repris av någon fotbollsmatch från en liga som avgjorts för länge sedan. Just som jag var på väg att bryta tummen av detta frenetiska kanal bytande så möttes jag av en film som jag tyckte var väldans bra när jag var bra mycket yngre nämligen The running man. Så varför inte ta och återuppleva lite hederlig 80- tals action igen. Detta var givetvis ännu ett av mina ofantligt många misstag här på jorden.
Anledning till att man som ung kis tyckte detta var en väldans bra film var att actionhjälten nummer ett Arnold Schwarzenegger var med. Han var ju hur cool som helst med stora muskler, ännu större vapen och han slog ihjäl folk kors och tvärs alltid med en härlig punchline som avslutning. Att han sedan skulle bli guvernör med hjälp av en av dessa punchlines är ju faktiskt ganska humoristiskt.
Nåväl, filmen var intressant i exakt 4 minuter dvs tidpunkten då Arnie öppnade truten för första gången och sa sin första replik. Filmen bygger ju på en bok av Stephen King som jag inte har läst så jag vet inte om den överensstämmer med filmen men jag tror inte gamle Stephen hade en bräkandes Arnie i åtanken när han skrev boken. Jag vet att jag blivit äldre, mognare och visare (ja äldre i alla fall) sedan jag såg den sist men fattar inte hur jag kunnat tycka denna film var världens grej. Ända höjdpunkten var eftertexterna då det visade sig att filmens välvuxna skurk som hette Sven faktiskt heter Sven i verkliga livet. Man vet att man inte har en stor roll i filmen då man inte bryr sig om att ge karaktären ett namn utan tar det skådespelaren heter.
Så kontentan av kvällen blev att ännu ett kärt barndomsminne gick upp i rök till tonerna av Arnies ackompanjerade ’I’ll be back’.
1 comment:
The Running Man i bokform hade nog mer än en skillnad mot filmen vad jag kan komma ihåg, huvudpersonen var nog inte särskilt Arnold-aktig!
Sen hur många år sen det var jag läste den och hur mycket jag egentligen kommer ihåg vetti fasen :-)
Post a Comment